Jag älskade verkligen dig, men om det är såhär du vill att det ska vara så får jag väl helt enkelt respektera det. Jag förstår inte hur det har blivit som det har blivit, vi har liksom inte bråkat direkt.

Det är helt enkelt livet som har kommit emellan vår vänskap nu. Vi pratar inte längre, och då funkar det inte. Vi har ingen kontakt över huvudtaget om jag inte smsar och så ska det ju inte heller behöva vara. Jag vill inte tvinga dig till att vara med mig eller älska mig som den vän jag en gång faktiskt var. Men det jag vill att du ska veta är att jag aldrig kommer att lämna sin sida.

För mig kommer du alltid att vara den vännen som har stått mig närmast och den som jag alltid har sett upp till.

Vi har alltid funnits där för varandra och sommaren -09 var vi verkligen som systrar.

Jag kommer ihåg den natten då jag skulle sova över hos dig. Du var så ledsen och jag satt uppe nästan hela natten och bara höll om dig. Lika stöttande var du mot mig ett flertal gånger. Nu känns det som att min andra halva har försvunnit. Den bättre delen av mitt hjärta är bara borta och det börjar kännas ganska så meningslöst nu.

Ett tag när allting var skit, jag såg verkligen inte någon väg ut eller hopp någonstans, då fanns du där för mig. Då hade jag ett hopp för vår vänskap var större än allt. Inget skulle någonsin kunna stå i vägen för oss då. Och det gör ont… det gör så otroligt ont att det inte är så längre. Nu börjar mörkret tränga sig på hos mig igen och du finns inte i min värld längre.

Varför? Jag kan inte sluta ställa mig den frågan. Jag vet att det är mycket skit just nu, men jag har verkligen gjort allt jag kan för att det ska kunna bli i alla fall okej mellan oss nu.  Men jag vet att det aldrig kommer att bli som förut, inte i närheten och jag har gett upp nu. Det känns som att jag inte bara kastat iväg hoppet på vår vänskap, utan mer hoppet på resten av skiten med. Just nu väntar jag bara på att det ska sluta göra ont, för jag tror att jag vill glömma. Jag vill bara glömma, aldrig mer ska jag sakna eller minnas. Jag vill inte ens komma ihåg hur det kändes. Nu går jag vidare och skiter i allt som har hänt. Jag har inte kraften till att radera alla våra bilder. För de känns inte rätt. Inte nu, för jag är inte tillräckligt stark för att bara släppa taget nu. Jag vet inte hur det här ska gå.
Jag vill i alla fall försöka glömma. För jag kommer ihåg hur lyckliga vi kunde vara ibland, över att det bara var en paus. En paus från allt tänkande och alla krav. Alla gånger vi var ute med kameran till exempel. Det var äkta lycka för mig. Att få göra det man tycker bäst om, men den som man står allra närmast. Det är äkta vänskap & kärlek. Jag tror aldrig att jag har känt mig såhär... mållös även ifall det finns 1000 ord att säga.

Det finns nog inget som är värre än att förlora sin bästa vän. Och det är det som har hänt nu…
Du sa att du inser vad som har gått bort. Och det gör jag med, och jag vill inte ens inse det. För det hopp jag aldrig i hela mitt liv trodde skulle försvinna, har faktiskt försvunnit nu. Det finns inte en chans att du kommer att försvinna från mitt inre, men jag gör så gott jag kan. Tyvärr. Jag skulle vilja minnas och glädjas åt tiden. Men det går inte nu, för det är precis som du sa: Då inser jag bara vad som har gått bort.
Jag kommer ihåg sommaren vi började lyssna på Dead By April.
”Promise me to think of us, as a time so wonderful.
Promise me to think of us, still bright, still colorful.
Promise me to look back at us, as a time in your life, you enjoyed”

   
nu är det ensamheten som river. 

Precis såhär känner jag idag! 
Vaknade upp jätte skönt och mysigt med täcket tillsammans med en perfekt kudde... mm , det kunde verkligen inte bli bättre. Men när man sedan ska gå upp så kommer komplikationerna. Då blir allting plötsligt motigt och osammarbetsvilligt. Sen hade jag hoppas på att åka till Väla med mamma idag - men nej- Vi ska göra det imorgon istället. Jag hatar när jag behöver ändra mina planer helt. Hade tänkt att åka till Väla idag & sedan plugga imorgon.

Idag kommer jag inte ens orka ta fram mina papper eller titta på min skolväska. Too depressing! Ingenting vill fungera idag, för när jag skulle starta min mobil så hade jag helt plötsligt glömt bort min pin kod. Så nu tjatar den j**la telefonen om att jag ska orka resa mig ifrån sängen och leta upp puk-koden. Den borde heta PUCKO-KOD!! Nej, vad irriterad jag är. Eller provocerad.. Detta känns som dolda kameran eller något.
Nu ska jag demonstrativt lyssna på musik och kanske, men bara kanske hitta min pucko-kod. 
Vi ses!